söndag 15 maj 2011

Fitnessfighten - dag 15

Halvtid!

Och en dag med dåliga beslut, krav på prioriteringar och grymma känslosvallningar. *suck*

Jag valde bort att träna i Helsingborg i förmiddags, eftersom det skulle bli för stressigt att få i mig mat och duscha och bli klar innan jag skulle till flygplatsen i Ängelholm. Jag skulle ju komma hem rätt tidigt och skulle lugnt hinna träna när jag kommit hem och ändå få en kväll med skrutt, som jag inte sett sedan i torsdags.

Jo tjena.

Gamla senila moster betedde sig som om hon blivit kidnappad av utomjordingar, vimsade, yrade och fabulerade så till den milda grad att jag fick planera in ett besök där. Tänkte först att jag skulle träna först och åka till tanten se'n, men av någon anledning valde jag att åka dit först. Det skulle nog inte ta så lång tid...

Jo tjena.

Igen.

Inget funkade i gamla, senila mosters värld. Klockan 17.20 dök jag upp hos henne. Då frågade hon hur det kom sig att jag var uppe så tidigt på morgonen... då förstår ni nivån. Kanske. Så, det var bara för Veronica att ta det coolt, fast inuti bubblade jag och insåg att jag inte skulle kunna få den här dagen att gå ihop i slutänden.

Jag hade ett samtal med mostern tidigare, då jag förstod att hon blivit ännu sämre i sin demens och det är inte en bra plats att vara på just nu. Vi skulle nu åka och ta ut pengar och handla mat och så fort jag gjorde något annat i 5 s, kom moster på tusen andra saker som hon behövde fråga och göra. Jag tror jag påminde henne om att vi skulle åka minst 5 gånger innan hon faktiskt stod i hallen och började klä på sig.

Vi gick igenom plånboken och vad hennes kort var bra för, vi attackerade Bankomaten och fick ut pengar, diskuterade värdet av pengar, strosade runt på Ica och hittade goda saker att äta. Eftersom tanten äter dåligt och mest smörgåsar, är det viktigt att hitta grejer som hon tycker är gott. Det gör man inte genom att hasta igenom affären själv. Inte med tant heller... *suck*

Och stressnivån i mig steg för varje minut, samtidigt blev moster lyckligare för varje minut som gick som hon kunde handla, välja och inte behövde släpa hem själv. Hon blev påmind om saker som hon vill ha, var sugen på och inte kom ihåg att hon gillade förrän hon såg dem i hyllan. Så, vad f-n är egentligen ett missat träningspass av 30, när gamla, senila moster fick det hon behövde för en stund?

Klockan var 19.30 när jag kom därifrån, då hade vi stoppat in allt i hyllor, skåp och kylskåp och gått igenom vad som fanns hemma och kommit överens om att jag skulle komma dit på tisdag igen eftersom hon hade massor av saker hon ville fråga mig om och berätta för mig, men som hon inte kunde komma på just nu. Hon behöver liksom lite tid för att komma igång.

Jag hade diskat upp och sett till att inget gammalt skit fanns i kylskåpet och gått igenom gamla papper hon hittat och oroat sig för. Och så fick jag gå.

Och jag började gråta. Som ett besviket barn. *skakar på huvudet* Jag skulle verkligen inte orka träna det hårda träningspass jag hade sett fram emot idag, i halvtid. Jag skulle vara klar tidigast kl.21 och då stänger gymet. Ut i spåret så sent en söndagkväll kändes inte riktigt som ett alternativ heller. Det tar tid att varva ner efter träning och klockan ringer 05.30 imorgonn bitti. Jag ska ut till kund och har en del att göra innan jag har ett annat möte klockan 12.30.

Ringde älskade galenmannen och fick stöd. Och jag kunde knappt prata för att jag grät. Jag kände mig så värdelös. Och elak. Som tyckte att min träning var viktigare än att se till att min gamla, senila moster fick den hjälp hon behövde för att må bättre och klara sig några dagar till. Som blev besviken för att jag måste hjälpa, där jag faktiskt lovat att hjälpa. Jag kände mig så fruktansvärt egoistisk och ändå så besviken. Hjälplöst lost i ett dilemma som borde vara självklart. Eller?!?

Galenmannen gav mig att jag ju bestämt mig, var så målmedveten och ville göra det här och det är klart jag har rätt att vara besviken. Men jag tycker inte att det är okej att vara så ego som jag kände mig just där och då.

Bestämde mig för att åka hem, imorgon får bli en dag med mer träning och idag fick helt enkelt bli en dag då jag fortfarande skött maten men träningen fick vänta.

När jag närmade mig Väsby/Infracity var klockan 19.45 och jag styrde automatiskt in till gymet. Ändå... Och jag tränade. Jag kompromissade. Jag är inte nöjd, men nöjdare än om jag inte tränat alls.

Jag körde stenhård cardio 2x10 min och så första setet om 2x3x15 övningar, en axel/rygg, en core och en ben. Och så stretch. Rumpan måste stretchas.

Så, det var min fight idag. Fighten var inne i hjärta och själ och hade inget med träning och mat att göra idag. Det var nämligen inte ett problem alls. Det börjar bli ett behov. Fast jag vill inte fortsätta att träna varje dag. Det är asjobbigt.

Jag är i obalans idag. Det har nog en del att göra med att jag lämnade min man i Helsingborg och inte får se honom på ett par veckor igen. Fast det är kortare än det brukar, sist tog det nästan 6 veckor...

Imorgon ska jag få köra ett helt pass igen, men vet redan nu att frukosten kommer bli tokig. Saknar ägg hemma.

Dag 15 är avklarad, dags att sova och försöka få känslorna i balans igen. Jag gillar inte att vara så här svajig.

Natti

2 kommentarer:

  1. Du kanske ska inse att du kan träna, fast inte fullt ut. Att du faktiskt går dit som är vinsten. Även när jag inte "hinner" egentligen, går jag och tränar en kortare stund och ser det som den vinst det är. ATT JAG TRÄNAR, att det är ok.
    Tycker det är helt ok att bli besviken på även en gammal moster, men egentligen är du kanske besviken på att moster inte har det stöd hon verkligen behöver.

    SvaraRadera
  2. Det förstnämnda må vara en sund inställning, men jag är inte där just nu. Det sistnämnda kan mycket väl stämma, men jag ska träffa biståndshandläggaren i veckan så jag hoppas på bättring.

    kram och tack

    SvaraRadera