måndag 30 december 2013

Nyårslöftet - 2014 ska jag

köpa mindre
skratta mer
ge mig själv mer tid
ta hand om både kropp och själ

ägna tid åt aktiviteter som skänker mig lugn, varje vecka
ägna tid åt aktiviteter som gör mig stark, varje dag
ägna tid åt aktiviteter som gör mig glad, så ofta jag bara kan

älska MIG!

Medelåldern, klimakteriet, träning och kost

Det är vad bloggen blir från och med nu.
Det är dags för mig att börja om från början igen.
Men jag vill inte börja om med en ny blogg. Vi får se...
Jag kommer att göra ännu en viktresa, mest för att jag måste för hälsan.
Men också för att jag vill för min egen skull.
Meningen med bloggen från början, var ju faktiskt att rapportera om medelålderskroppens nyckfullhet och behov. Med lite humor. Förhoppningsvis.
Och så tänkte jag ta er med på resan. Resorna.
Vi får se.
Jag öppnar upp bloggen igen, men lägger locket på allt utom det som har med medelåldern, klimakteriet, träning och kost att göra.
Av förekommen anledning.

Snart kommer startvärdena för hälsotrippen, viktresan. Jakten på det fysiska välmåendet. Kampen mot volangerna runt magen och julgransryggen. ;)

Det är en deprimerande rapport som väntar. Men, se det positivt! DET KAN BARA BLI BÄTTRE!!! :D

Jojo

Att kalla medelålderskroppen för idiot verkar ha effekt!
Förvisso är jag ff trött som satan och svetten sipprar fram ur porerna i ansiktet och under den där pälsmössan till hår som huserar på knoppen så fort jag tänker ansträngning (och då pratar vi typ rulla resväskan till hissen), men kroppen har ändå skött sig hyfsat i övrigt. Framför allt har humöret varit hyfsat stabilt.

Kan bero på att jag är ute på turné och måste le, konversera och vara trevlig hela tiden? ;)

På hotellet i Jönköping igår hade jag tänkt få lite tid att vila, jobba och sura av mig lite.
Tji fick jag.
När jag klev ur hissen ramlade jag på fd kollegor. Glatt återseende och vips hade jag middagsdejt.
När jag tog två steg till ramlade jag över en fd gymnasiekamrat. Inse att jag inte sett henne sedan 1984!!! Hon var sig lik, vi var ju tvungna att bubbla lite och plötsligt var det läggdags innan jag hade tid för mig och då går det ju inte att sura. *haha*

Vi får väl se. Idag finns goda förutsättningar för lite ensam-sur-tid. Jag klev upp kl.5 imorse och är nu i Göteborg och ska ha lunchmöte. Se'n till hotellet. Dagen är lång. *flinar*

Nu ska jag vara snäll med tantkroppen och se om jag kan få lite mat. Det vet jag att den gillar. 

Puss

Uppe ur hålet dag1

Jajamensan, jag stannade uppe ur hålet hela dagen! Tack "Cissi springer" och "Singelmamman" för initiativet. Jag har fått träffa 6 underbara, bloggande, skrattande, knasiga kvinnor som fick mig att undra vad jag har sysslat med där i hålet på soffkuddarna  länge?!?

Den där jäkla läkaren har nog rätt. Det är inte ett skit synd om mig. Det är bara att börja leva igen.
Marsch pannkaka. Eller hur man nu ska uttrycka det.

Förlåt alla fina, för att jag inte kommer ihåg era namn och bloggar, men jag ska ta reda på det innan jag hinner hem till Väsby minsann. iPaden i högsta hugg. Google och bloggar i fullt arbete.

Pöss! <3

Edit: Nu har jag hittat "En jordemors liv och lustar", "Fröken Blund slår dank" och "MariaGunilla". Verkligen roligt att träffa er! Nu är det bara en kvar... Jäkla skit att jag inte kommer ihåg. Hålet har nog mosat till hjärnan lite. Vänta ni bara! ;)

Att komma in i rytmen

Jag vill ju blogga varje dag.
Jag lyckas inte.
Då är frågan, vad är det för mening med bloggen?!?
Det mesta jag behöver vräka ur mig, gör jag ju via Facebook och så genom jobbet och så lite irl med kollegor och vänner.
Jag vill ändå blogga.
Fast jag har insett att det inte riktigt går att blogga som förr.
Eller, rättare sagt, jag känner inte att det är helt lämpligt att gå ut i offentliga rum och skoja om klimakteriesvett, osynlig muff och julgranar på ryggen.
Och älskade galenmannen kan ju få vara lite anonym ff. Det är han ju inte. Iaf inte för dem som läser min blogg och känner mig i världen utanför.

Jag behåller ändå bloggen ett tag till. Jag gillar det som finns i den. Det är minnen.
Inte alla goda, men de flesta tillräckligt bra för att påminna mig om vem jag har varit och varför jag är den jag är idag.

Mycket tok blir det.

Och just nu sitter jag på en buss som jag spontanhoppade på i regnet. Det stod Sergels Torg på den och det borde ju bli rätt. Eller?!? *haha* Jag jobbar på Drottninggatan, precis vid Sergels Torg, men jag har ingen aning om hur lång tid bussresan tar. Jag ska på möte om en timme... *s*

Svettas som en gris gör jag också. Mina sojatabletter tog slut för ett par dagar sedan, har inte tagit mig tid att köpa nya. Straffet kom idag. Kärringsvett. Irriterande. Och äckligt. För jag svettas bara på huvudet, vilket resulterar i rännilar av svett som trillar längs tinningar och kinder och deoppr från pannan som ibland trillar ner från näsan istället.
Ofräscht.
Håret klibbar fast i ansiktet och på halsen.

På gyn sade de senast att jag minsann ff är i hormonell balans, inget klimakterie i antågande där inte.
Nähä? Ja, det beror nog på fytoöstrogenerna jag proppar i mig, eller PROPPAT i mig. Fast det vill de nog inte hålla med om på gyn...

Jaja, jag svettas idag, men det regnar så jag kanske kan låtsas som att jag är regnt hela dagen? Gå ut och ta en dusch med jämna mellanrum?
Fast då ser håret ut som på ett penntroll när det torkar. Frågan är vad som är värst?
Penntrolls hår med svettslingor eller helt enkelt bara svettslingor och rakt hår? ;P

Fåfäng? Jag? *s*

Den här bussresan kan bli spännande. Jag bloggar ju lite. Puss på näsan och ha en bra dag.

Kära kropp

Jag vet att jag var lite orättvis mot dig igår. Jag ber om ursäkt.
Jag har faktiskt inte tagit hand om dig så bra som jag borde. Det är ju troligen så att en rejält bidragande faktor till att du beter dig som du gör, är att du har blivit utsatt för stress, mycket stress, under en lång tid. Inte konstigt att du har gett upp.

Fast, just nu, med hela ansiktet nerdroppat av svett, i väntan på bussen till jobbet, känns det som jag skiter i vilket. Du beter dig som en idiot. Jag vill inte vara med.

Puss

Jakten på muffen är återupptagen!

Jag vet att jag kanske inte borde prata om muffen nu.
Inte med tanke på mitt jobb och offentligheten.
Men, jag måste!

Grejen är den att jag är sjukt besviken på mig själv.
Besviken hur dåligt jag har förvaltat det fantastiska jag som jag kämpade mig till för två år sedan.
Så bra kan jag inte komma ihåg att jag någonsin har måttt, som sommaren 2011.
Jag sov bra, jag var stark, jag mådde toppen och kände mig snygg och sexig.

Och jag såg muffen. Uppifrån alltså. Inga mer avancerade självstudier än så. *s*

Nu är jag tillbaks till status magen är i vägen, det är jobbigt att knyta skorna, jag hatar att gå i trappor och ve den som tar i fluffet. Du får en snyting.

Så, för att sätta press på mig själv att hitta det sär må-braiga igen, tar jag upp jakten på muffen. Igen.

Det vore väl f-n om jag skulle missunna mig själv det nöjet, bara för att jag råkar vara chef?!? ;)

Pöss

(Bilden är stulen från Facebook)

onsdag 11 september 2013

Till min syster

Nu är blogginnehållet borta och du får grunda dina antaganden på ännu mindre information än förut.
Jag tycker synd om dig, som tror att du vet allt om en annan människa och hans/hennes liv genom att läsa den människans blogg.

Jag tycker synd om dig, du är bitter och hämndlysten, har väldigt livlig fantasi som kombinerat med dåligt minne gör att du blandar ihop en hel del.

Men det är okej! För det är ditt liv och din tolkning och det står dig fritt att leva efter det, men när du ljuger och attackerar och det du vräker ur dig drabbar andra, mig, då kan jag inte tiga.

Vi växte upp i samma familj. Där tar alla likheter mellan oss slut. Du var för liten för att minnas, men jag bröt med familjen när jag var 19, flyttade hemifrån och hade ingen kontakt med vår mamma på flera år. Vad jag har gjort sedan dess, vilka spöken och demoner jag har mött och bekämpat, vilket liv jag har levt, det vet du ingenting om. Förutom det jag har berättat. Och de senaste fem åren är det enbart sån't som du har läst på mina bloggar och tydligen på Facebook.

Du har fått många chanser, nya chanser efter att du har betett dig som en idiot. Skadat och kränkt andra människor, allt för att du tycker att det är viktigt att hävda din rätt att vara du. Vara som du är.

Du har förbrukat människor hela ditt vuxna liv, men det har du vägrat att se. Det har alltid varit alla andra. Aldrig du. Kanske har du kommit till insikt nu när du är fri? Vad bra det vore.

Oavsett vad, så är det fantastiskt att du känner dig fri. Alla förtjänar att vara sitt bästa jag och få må och känna sig så bra det bara går.

Tyvärr har jag en känsla av att du lever i den förnekelse som du anklagar mig för, men jag vet ju inte mer om ditt liv än det jag har upplevt, det du eventuellt har berättat för mig och det du nu skrivit till mig.

Hämnden är ljuv? Det måste vara jobbigt att gå omkring och vara hämndlysten, speciellt när den du riktar hämnden emot inte är medveten om den.

Grattis till att ha hittat kärleken och en fin man. Det har du iofs trott att du gjort förut också och det vet vi båda två hur det har gått. Datum för giftermål väljer väl oftast brudparet själva? Men det är ju jättebra att du tycker att det är stort att få gifta sig på "självaste julafton". Kanske har du bett Allah om lov innan och fått ett positivt svar och det är därför du är så imponerad?!?

Jag HAR anklagat dig för att vara ute efter en mans kuk, men inte tvillingarnas pappas. Genom det förhållandet stöttade jag dig till förbannelse, men du, liksom de flesta människor, väljer att komma ihåg det som passar din historia. När du ringde och berättade för mig att du träffat ännu en muslimsk man som var i Sverige illegalt och till det lade att du skulle konvertera till islam för att ni skulle kunna gifta er, det var då jag kommenterade att du bara var ute efter hans kuk. Så inskränkt är jag. Och det var så jag kände dig. Tyvärr.
Ordet omskuren har jag aldrig använt, iaf inte i det sammanhanget du påstår, så det är nog din fantasi som skenar iväg med dig en bit.

Vad gäller invandrarmän för övrigt, så fantiserar du hej vilt om min kärlek. Du vet ingenting om hans nationalitet, uppfostran och värderingar. Det enda du vet är hur jag gnäller om ditt och datt i min blogg. Du har nog svårt att förstå att man ska ta viss information med en nypa salt och ett leende på läpparna. Även om den kan framstå som bitter och gnällig. Eller kanske det är just därför?!? Det är ju lysande! Men du fattar inte. Och vet ingenting.

Vår syster i USA var hemlig länge. Väldigt länge. Du älskar att samla familj omkring dig och du är den sorten som tar alla under dina vingars beskydd, tar till dig bortbytingar och rymmare, allt. Det är en fin egenskap. Jag är mer skeptisk. Att jag skulle ha kallat henne för horunge, då, för 22 år sedan när vår pappa dog, det kommer jag inte ihåg. Det kan vara sant. Å andra sidan har du en hel del annat som ligger dig i fatet vad gäller att komma ihåg vad andra har sagt, så även om det KAN vara sant, tar jag det med ro. Det är 22 år sedan, det är konstigt att få reda på att ens far varit otrogen och har en unge med en annan kvinna. En unge som är lika gammal som jag själv. Att handla i affekt är mänskligt, jag var 26 år och jag har lärt mig en hel del om mig själv sedan dess. Har du?

Att jag ska träffa henne, halvsystern, är för mig med blandade känslor. Det är inte bekvämt för mig att ta kontakt med helt främmande människor och ta in dem i mitt liv. Spelar ingen roll att vi råkar vara släkt. För mig är det viktigt att personen tillför något positivt, som du vet så tar jag avstånd från personer som är en belastning, även om vissa får fler chanser än andra. Som systrar till exempel.

Det som hände under vår uppväxt är idag erfarenheter jag har med mig ut i livet. Både bra och dåliga. Mycket skit hände, men också en del bra. En stor skillnad mellan dig och mig är dock att jag slutade skylla mitt crappiga liv på min mamma för över 20 år sedan. Som vuxen med eget liv och eget hem kommer man till en punkt när det är dags att inse att valen är mina och att det inte spelar någon roll om min pappa var alkoholist och min mamma hade konstiga affärer för sig. Mitt liv är mitt ansvar och även om jag tycker att mitt tidigare liv är skit, så är det troligen så att min mamma gjorde som hon gjorde för att det var det bästa hon kunde. Då. Hennes val och prioriteringar var kanske inte så smarta, men det betyder inte att jag måste fortsätta göra dåliga och osmarta val resten av mitt liv.

Har jag glömt något nu? Kanske. Men det jag är ute efter är att säga att jag är glad att du tror att du mår bra. Att du tycker att du är lycklig och fri.

Du kanske måste jobba lite på bitterheten, hämndlystnaden och skadeglädjen, men så länge som du håller dig borta från mig, låter bli att påverka mitt liv, så struntar jag faktiskt i vad du gör och tycker.

Jag hade tänkt blocka dig på Facebook, eftersom det verkar som att du går in och läser även där. (Jag har svårt att förstå varför du är så nyfiken på mig och mitt liv?) Du hade tydligen blockat mig redan, vilket innebär att jag inte kan hitta dig och blockera din åtkomst. Du kan väl hojta till om du skulle ta bort blockeringen någon gång! För jag vill inte ha dig i närheten av mitt liv. Du har fått tillräckligt med chanser.

Om du någon gång kommer ihåg alla saker du har sagt och gjort som skadat andra ekonomiskt, mentalt, fysiskt, hoppas jag att du är väl rustad för det nu när du fått psykologhjälp. Det är troligen lika bra att du inte kommer till den insikten dock, för den gör förmodligen ont. Som f-n. Knäckande ont.

Jo, just det! Jag mår bra! Psykiskt. Utmärkt faktiskt. Vad du än gör för antaganden utifrån det du läst och tror att du vet.
Fysiskt är det lite si och så, men det börjar ordna upp sig där med efter en lång tid av stress.

Och jag är snäll. Mot den som förtjänar det. Så enkelt är det.

Ha ett bra liv nu lilla syster (och nej, det är inte en särskivning). Så bra du kan med alla spöken som fortfarande verkar snurra runt i ditt huvud.

måndag 9 september 2013

Nu försvinner bloggen

Min syster har återigen klampat in på min blogg och tyckte inte om att jag nämnde henne (som min syster som jag valt bort för att hon är en negativ energi) i en kommentar om mitt liv och mina val och hon kunde inte hålla käften den här gången heller, utan måste kräkas ur sig sin skit.

Det är ganska tröttsamt med människor som tror att de vet allt om andra, vräker sin skit omkring sig och skyller allt sitt elände på alla andra utom sig själva.

Så, nu stänger jag ner.

Den här bloggen också. Eller åtminstone innehållet.

Pöss

Det här med information

Eller, kan du läsa?

Nu var det inte så enkelt. För jag läste. Som F-N! Och såg ingen skillnad. Och. Jag SÅG att bilderna på omslaget var likadana, men de heter olika och på bokus.com STOD det att pocketboken var en NY bok av Sanna Ehdin.

Så jag beställde båda.

Och sitter nu med två av samma.

Det upptäckte jag när jag bläddrade lite. Och så är ju bilderna misstänkt lika. Typ... *haha*

Fast pocketboken är en senare utgåva som är en den inbundna "Finn din energikod" med den nya titeln "Höj din energi".

Det kan man läsa om man går in på Sanna Ehdins egen webb. På bokus.com finns inte den informationen. Jag gick in och dubbelkollade.

Så, om någon är sugen på att läsa Sanna Ehdins bok/få en kopia av boken, tjoa till, jag delar gärna med mig.


söndag 1 september 2013

Hormoner

De gör säkert jääättemånga bra saker, men just nu är jag osams. Lite mer än vanligt.

Jag svettas.
Från huvudet.
Hela tiden.
Det är jävligt jobbigt.
Det förstör frisyren.
Dropparna fläckar ner mina kläder.
Det är irriterande.
Folk tittar på mig och säger inget, men jag säger helt sonika att det är klimakterietjafs.
Då blir de generade.
Då säger jag att det är livet, det är bara att gilla läget.
Då flinar de lite.

Så kom jag ihåg att min mamma också såg ut som jag. Då. Med hela ansiktet fullt av svett som droppade ner på bordet, på kläderna, rann.
Fast hon åt en massa homeopatmediciner och luktade jätteilla.

Själv äter jag ingenting för mina svettningar just nu, för jag ska ta hormonprover om 10 dagar.
Så, jag får stå ut så att farbror Sven-Erik (min uråldriga gyndoktor) ska kunna humma och brumma när han tolkar mina hormonnivåer.

Det är liksom sista anhalten/utvägen i resan med alla mina prover och åkommor och allergier och bristande energimivåer, humörsvängningar och svettningar PLUS extra, mega fettansamlingar deluxe på mitten.

Snart får jag kanske reda på ATT jag är i förklimakteriet, vilket jag i så fall hade kunnat berätta för länge sedan. (Doktor Sven-Erik tittade på mig som om jag var knäpp när jag nämnde klimakteriet, men det berodde på att han inte trodde att jag var tillräckligt gammal. Snällt av honom, men läser han inte journalen liksom?) Det fina med proverna, i så fall, är ju att vi får reda på vad det är som är i obalans, så att jag kan få rätt "behandling" och skapa lite balans igen.

Det skulle göra livet lättare för väldigt många människor, men kanske främst för mig, skrutt och galenmannen.

Å andra sidan kan ju proverna visa att allt är som det ska, i balans enligt testerna, och då vetefsn vad vi ska göra. Någon balans är i alla fall jag inte i.

Jodå, jag vet vad jag ska gra, men det blir dyrt. Om inte traditionell sjukvård hittar bevis på att jag behöver hjälp, har jag en utväg. Den har jag bestämt mig för att gå. http://www.mialundin.se

Läser man Mia Lundins bok "Kaos i kvinnohjärnan", får man en förståelse för kalabaliken i kropen. Och knoppen. Det finns läkare som tror på oss. På kvinnor i behov av kaosterapi.

Men, först ett sista försök hos traditionell sjukvård, där doktor Sven-Erik är den enda som lyssnat på mina hormonfrågor. Har jag "tur" kanske jag får slåss med honom om behandling, så att jag får bioidentiska hormoner istf för djurkisspiller, men det är nästa kapitel i boken. Just nu är jag i fredsmode. Inga krig i åtminstone två veckor. Hoppas jag.

Jag svettas på.

Vilket påminnner mig om att hård träning minskar svettningarna, så nu ska jag nog peppa mig till gymet,
Eller ut i fina vädret.

Härlig första september på er!
Pöss

fredag 23 augusti 2013

Missade mål är också en erfarenhet

Semestermålet var att komma igång med promenader. Alltså promenera varje dag vi var i Kroatien.
Antal genomförda promenader, i motionssyfte då, = 0 (noll).

Japp, jag känner mig något misslyckad och japp, jag har fått 4 extra kilon runt mitten, MEN jag tänker INTE låta det förstöra det faktum att jag känner mig motiverad att må bättre.

Jag ska stanna kvar uppe ur hålet, ur soffan, jag ska sluta slösa bort min tid på oviktiga saker, ta hand om mig själv och börja njuta av mitt liv. Av att vara jag.

Jag ska prioritera mig.

Så fort jag har rett ut allt och gamla, senila moster är på plats i sitt nya hem.

Så fort jag kan börja andas.


fredag 9 augusti 2013

Det här med dieter

Jag fattar inte varför man måste kalla maten man äter för något speciellt?
Varför inte bara äta det man mår bra av?
Om man mår bra av fett eller proteiner eller långsamma kolhydrater eller en kombination av detta, ät det.
Om man mår dåligt av socker, vitt mjöl och mjölk, låt bli att äta det.

Japp, jag är lite tjurig idag. Och helt enkelt bara less.

Fast det är semester.

måndag 22 juli 2013

Sockerchock?

Jag är helt övertygad om att socker är giftigt, men de senaste dagarna har jag reagerat på direkt sockerintag med huvudvärk och yrsel samt en helt utmattad kropp.
Ungefär som att sockret dränerar varje uns av kraft som fanns i kroppen.

Då pratar vi godis, raffinerat socker och en massa konserveringsämnen och färg- och smakämnen. Inget fint skit.

Kan man utveckla allergi mot socker?

Alltså, jag vet ju att det finns diabetes, men det är inte vad jag menar. Jag har *peppar peppar* inga problem med blodsockernivåerna i dagsläget. Hmm...

söndag 21 juli 2013

90 minuter

Så "lång" var promenaden min kropp sade åt mig att ta i förmiddags.
90 minuter! TJOHOOO!
Och jag njöt, varierade tempot efter musiken, stannade och njöt av lite blåbär i skogen (max 5 min) och kände lite flyt och glädje.

Det var härligt.

Kanske kan jag börja gilla att röra på mig igen?
En soft dag idag också.
Imorgon, sista jobbveckan innan 4 veckor semester.

Pöss

onsdag 3 juli 2013

Hur många ggr ska man behöva starta om egentligen?

Jag bara undrar.

Det är bara att bryta ihop och komma igen?

Är det som resan mot Nirvana? Man återföds om och om igen tills  man gör rätt och når Nirvana och slipper börja om igen?

Jag har då ingen som helst lust att vare sig bryta ihop eller komma igen fler ggr.
Tips om hur man hittar den gyllene medelvägen, blir lycklig och stannar där, mottages tacksamt.

Och eftersom min läkare tyckte att psykolog var en lämplig lösning, men ännu inte har vågat sticka en lapp med telefonnummer under min näsa, så kan vi väl anse just det tipset som förbrukat. Okej! ;)

Pöss

Nu börjar livet - fas 2

Okej, i måndags satt jag och grät hos läkaren. I en halvtimme.
Hon konstaterade att det faktiskt inte är synd om mig. Jag har ingen dödlig sjukdom. Jag har bara lite allergi och en släng av öroninflammation. Så, det var dags för mig att sluta slösa bort mitt liv. I soffan.

Den otäcka människan tyckte att det vore bra om jag pratade med en psykolog också. För att försöka minska pressen på mig själv. Och stressen. Har ni hört något så vansinnigt?!?

Och att börja träna. Och göra roliga saker på fritiden istället för att jobba. 
Och åka till Kroatien och ha semester. Himmel... ;)

Så, i måndags grät jag. Det gjorde jag förresten i söndags också.
Igår fyllde jag 48 år.
Idag klev jag upp ur soffan.
Efter 1 1/2 år.

Vad ska jag nu göra med allt det här livet som plötsligt ska fyllas med något?

*haha*

söndag 12 maj 2013

Tillbaks till bloggens kärna.

Medelåldern.
Klimakterieknaset.
Eller, rättare sagt det där j*vla förklimakteriet.

I det stora landet over there, är man mer inne på att kroppen är i tokobalans när kvinnan är i övergångsåldern. Vi blir liksom inte oss själva och det finns hjälp att få. Här, i lilla Sverige som ska vara så fritänkande och före, här är det inte så lätt att hitta en läkare som vill lyssna. Om det inte handlar om att skriva ut hormoner och då först efter att su drivit hela världen till vansinne med ditt minst sagt varierande humör, roat grannarna med gap och skrik och svettats en hel j*vla ocean från huvudet.

Inte alla, det FINNS de som lyssnar, men det är inte lätt. Tur att klimakteriekossan gör att det är enkelt att fräsa till och vara envis. Fast jag har inte gjort det än. Snart så...

Mia Lundin är en kvinna som bor och verkar i USA, som har skrivit en bok ned den svenska titeln "kaos i kvinnohjärnan". Jag har inte läst den än, men ska. Hon förespråkar nämligen bioidentiska hormoner som hjälp och de symptom hon beskriver, när man läser utdrag ur hennes bok och på hennes hemsida, de är ju jag!

Jag är helt säker på att många känner igen sig. Hon skriver inte bara om klimakteriet/förklimakteriet utan om kvinnohälsa generellt. Dock med klimakteriet i centrum.

Det vore skönt att slippa vara arg jämt. Slippa vara tjockast på mitten fast jag sliter med mat och motion. Slippa sömnlösheten, den eviga tröttheten, rastlösheten, oron och tårarna.

När jag googlade på "kaos i kvinnohjärnan" kom Mia Lundins bok upp först. Tack och lov.
För bara några träffar längre ner kom det förslag på sidor om schizofreni och bipolär sjukdom.
Det är nog inte helt slumpartat, för jag har en känsla av att det är så männen/sjukvården ser på oss som har all den här oron i kroppen.

Jag vill med detta inte säga ett skit mer än att nu är det dags att ta den här kaotiska kroppen på allvar och få henne att bli den starka, energifyllda och glada kvinna som är lite undanträngd där inne.

Puss på er


onsdag 23 januari 2013

Nära-döden-upplevelse

Jag var på gymet igår.

Ja, det är ju inget märkvärdigt med det. Om det inte vore för att jag, sedan min fantastiska träningsresa våren/sommaren 2011 inte har gjort ett skit på träningsfronten. Jag har alltså legat på sofflocket och ätit praliner i över ett år.

Alla 18 kg är tillbaka.

All kondition är borta.

Det märkte jag igår.

En stackars PT som trodde att jag skulle svimma och i ärlighetens namn höll jag på att göra det.

F*n mig som har låtit det gå så här långt. Börja om från början är bara förnamnet och fi h-e vad jobbigt det är.

IGEN!

Men, det är bara att ge sig på't.

Igen.

Ny dag, nya förutsättningar, samma målsättning. Det börjar bli tjatigt.