lördag 1 mars 2014

Det här med belöningar

Att klappa sig själv på axeln och säga; Fan vad BRA gjort! Vad duktig du var nu! Jag är stolt över sig!
Varför är det så svårt att göra det till sig själv?
Jag vet att det inte är så för alla, men eftersom jag reflekterar över det här, så är det mig det handlar om. Det är inget nytt, men jag har tagit det till mig först nu.
Ställ mig framför spegeln och säg; Jag älskar mig! Hahahaha...

Grejen är den att sommaren 2011 kände jag ändå så. Jag vet inte riktigt vad som hände se'n. Det blev för mycket. I te kärlek, men för mycket måsten. Jag drev på mig själv för hårt. Som vanligt. Allt eller inget. Det fungerar inte i längden.

Min träningsnarkomani fungerar inte om jag inte matar den. Nu menar jag alltså att det där med allt eller inget måste tämjas. Eller hållas i schack. Jag har ett sätt att lura mig själv som faktiskt funkar hyfsat. Jag tror jag har nämnt det förut, jag sätter upp maxmål för träning. Jag får träna MAX X ggr/vecka. För att komma igång brukar man ju säga att man ska träna minst två ggr/vecka och det gäller så klart mig också.

MEN! för att jag inte ska hamna i träningsträsket, måste jag begränsa mitt tränande. Precis som jag begränsar matintaget. Skaffa kontroll. Av lite olika anledningar dock.

Liksom med vikten och maten, har jag släppt taget om begränsningarna när jag tyckt/trott att jag hade koll på läget. Kontroll.

Med facit i handen, äntligen med insikt, förstår jag att jag aldrig kan släppa taget om begränsningarna om jag vill överleva. Jag bestämde mig för att bli viktväktare igen, med skillnaden att jag nu ÄR viktväktare och i te kommer att släpa taget ens när jag nått mitt mål. För grejen är den att mitt mål är att gå ner och HÅLLA VIKTEN! Så, det säger sig självt, då måste jag ju bestämma mig för att behålla kontrollen. För att må bra.

Här och nu inser jag att det gäller allt. Nu börjar jag med att fundera på hur begränsningarna för träningen ska se ut. Tre ggr/vecka är en bra maxgräns för mig. Eller har varit innan. När jag väl har kommit igång igen, om någon månad, när jag kanske tycker att det börjar bli roligt igen, då är det bra att begränsa mig till tre ggr/vecka. Då är jag sugen att träna. Längtar till nästa vecka, när mina tre pass är slut. Nu, måste jag nog lägga till ett minst också. Minst en gång/vecka. Annars blir jag nog sittande i soffan.

Den där tröskeln från soffan till att släpa sig iväg till gymet, den är vääääldigt hög. Ännu högre blir den när träningsväskan ska packas och släpas med till och från jobbet.

Fast det är inte synd om mig. Jag borde vara stolt över mig själv och klappa mig på axeln och bekräfta att det är starkt att ta sig upp ur soffan efter så lång tid. Två år... Ha inte så förbaskat höga krav och ha inte så jäkla bråttom!!! Du fixar det här, du har ju börjat. Njut!

9 kommentarer:

  1. Jag skickar ett HEJA! Du fixar det.

    SvaraRadera
  2. Och jag har insett (med det jobb jag har) att min träning består av raska promenader (ibland ett måste på arbetstid) för någon annan träning hinner jag inte med och arslet klarar inte annat heller för den delen.
    Du fixar det, JAG vet det <3 kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina frun. Promenader är nog så bra träning, så det så! :)

      Radera
  3. Bra, inte ha för höga krav... Och inte ge upp! Heja dej!!!

    SvaraRadera
  4. hejja hejja dig. du känns så klok. och bra. och klok igen.
    klart du fixar det!!!

    SvaraRadera
  5. Nu gäller det bara att "put your money where your mouth is". Eller nå't... ;) Kram söta!

    SvaraRadera
  6. Klart du ska vara stolt över dig själv! Men som sagt, en liiiten kravsänkning kanske vore positivt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. ;) Det är bra med krav. I lagom mängd

      Radera