Ha! Jag överlevde!

90 min spinning puls, med tre pulstoppar varav en med tre intervallomgångar. Jag överlevde. Jag mår till och med BRA!

Tjohooo! Det måste vara endorfiner, för efter ca 65 minuter började jag LE! Fast det rann svett från huvudet och benen brann.

Vilken underbar känsla. Att orka.

Jag önskar alla den känslan, för när man har varit i riktigt dålig form tror man att det är omöjligt att må bra när man tränar hårt.

Det går. Men det handlar om att skynda långsamt, vara envis och härda ut när det känns tungt. Nästan alltid känns det skönt om man har tränat fast man inte har haft lust? Det är en bra idé att försöka samla på den känslan av må bra, till de dagarna när man känner extra lite lust att gå till gymet, ut och gå eller vad det är som du har bestämt att du ska göra. Vi mår ju bra av att röra oss och ibland är det bra att utmana oss lite. Kroppen är en lat maskin och vänjer sig vid ansträngningsnivån.

I februari, när jag började träna, kunde jag inte ens tänka 90 minuter i sträck på enspinningcykel . 30 minuter var nog. Precis innan sommaren tog jag ju steget till 55 minuter. Och pulspass/intervall. Nu, 90 minuter. Puls/intervall.

Bara så att du vet, så är jag faktiskt stolt över mig själv. Inte bara för att jag gjorde det och orkade, men också för att jag tränade mer än 60 min. Jag har haft en psykologisk tröskel där, vid 60 min, efter det har jag tyckt att all träning är tråkig.

Jag inser ju att, om jag nu ska lyckas köra fler långlopp på cykel, vara nöjd med min prestation och kanske, kanske, ställa upp i ett kortdistans triathlon nästa år, då måste jag börja vänja kroppen vid ansträngning under längre tid än 60 minuter.

Så, ett steg är taget.

Schysst början på lördagen.

Se'n, att jag tappade ner garagenyckeln i hisschaktet och totalt tappade lusten att prova min lilla landsvägscykel idag, det är en annan historia.

Pöss!