I alla fall inte för mig.
Jag försöker förtvivlat få någon form av bekräftelse från min älskling, att det är OK att koncentrera mig på att träna och må bra och inte tänka så mycket på min vikt.
Jag vet inte varför jag plötsligt är så beroende av att han tycker att det jag gör är bra, duger, är OK?
Om jag vill gå ner i vikt måste jag äta mycket mindre än jag gör nu.
Om jag vill orka träna på den nivå jag tränar nu OCH trappa upp det ett steg nästa vecka, kan jag inte äta en gnutta mindre än jag äter nu. För jag äter i genomsnitt 1400 kcal per dag, då kvittar jag extra kcal de dagar jag tränar, så nettot blir ca 1400 kcal.
Vissa dagar (typ en dag per vecka) ligger jag på 2000 kcal, det jag normalt gör av med på en dag i mitt stillasittande liv. Men då tillåter jag mig att njuta av den dagen.
Så, jag mår bra, kroppen blir tajtare och starkare nu för varje dag som går och ändå är jag i vansinnigt behov av att veta att min älskade galenman tycker att jag duger som jag är. Med volanger eller muskler, 82 kg eller 68. *suck*
Och han gör inget annat än han alltid gjort, tycker att jag är vacker, att huvudsaken är att jag mår bra och han bara är sig själv. Fattar inte ett skit att jag fiskar efter mer bekräftelse. För det är ju inte den jag har varit hittills med honom. Inte den jag är eller VILL vara.
JAG får för mig att HAN inte tycker att jag duger för att han utmanade mig att gå ner i vikt för att kunna ha ett speciellt skinnställ.
JAG får för mig att han inte tycker att jag duger som jag är för att?
JAG ÄR KNÄPP!!!
Ska jag börja noja nu? Efter ETT ÅR?!?
Nu, när jag äntligen har kommit igång igen och känner mig starkare och bättre i kroppen än jag gjorde i höstas och är på väg att finna formen jag strävar efter. NU får jag för mig att jag inte är som han vill ha mig?!?
Vad hände med nöjd med mig själv, tycka om mig själv, landa och finna mitt tålamod och inre lugn och bara njuta av att vara jag?
*suck* Ibland... ja, ibland, är jag knäppare än jag tycker att jag borde behöva vara. *suckar igen*
Ja vännen, du är KNÄPP!! Jag är hundra på att han gillar och är nöjd med din utsida, men han ÄLSKAR din INSIDA!! Morgonkram :-)
SvaraRaderaMorrn och kramar tebax, frun. Det är ju det som är det hemska, att spökena är i min hjärna och har INGET med min älskade man att göra. Det är min självkänsla som åker berg- och dalbana. Shit vilka krav vi har på oss själva ibland.
SvaraRadera*pöss*