Hormoner

De gör säkert jääättemånga bra saker, men just nu är jag osams. Lite mer än vanligt.

Jag svettas.
Från huvudet.
Hela tiden.
Det är jävligt jobbigt.
Det förstör frisyren.
Dropparna fläckar ner mina kläder.
Det är irriterande.
Folk tittar på mig och säger inget, men jag säger helt sonika att det är klimakterietjafs.
Då blir de generade.
Då säger jag att det är livet, det är bara att gilla läget.
Då flinar de lite.

Så kom jag ihåg att min mamma också såg ut som jag. Då. Med hela ansiktet fullt av svett som droppade ner på bordet, på kläderna, rann.
Fast hon åt en massa homeopatmediciner och luktade jätteilla.

Själv äter jag ingenting för mina svettningar just nu, för jag ska ta hormonprover om 10 dagar.
Så, jag får stå ut så att farbror Sven-Erik (min uråldriga gyndoktor) ska kunna humma och brumma när han tolkar mina hormonnivåer.

Det är liksom sista anhalten/utvägen i resan med alla mina prover och åkommor och allergier och bristande energimivåer, humörsvängningar och svettningar PLUS extra, mega fettansamlingar deluxe på mitten.

Snart får jag kanske reda på ATT jag är i förklimakteriet, vilket jag i så fall hade kunnat berätta för länge sedan. (Doktor Sven-Erik tittade på mig som om jag var knäpp när jag nämnde klimakteriet, men det berodde på att han inte trodde att jag var tillräckligt gammal. Snällt av honom, men läser han inte journalen liksom?) Det fina med proverna, i så fall, är ju att vi får reda på vad det är som är i obalans, så att jag kan få rätt "behandling" och skapa lite balans igen.

Det skulle göra livet lättare för väldigt många människor, men kanske främst för mig, skrutt och galenmannen.

Å andra sidan kan ju proverna visa att allt är som det ska, i balans enligt testerna, och då vetefsn vad vi ska göra. Någon balans är i alla fall jag inte i.

Jodå, jag vet vad jag ska gra, men det blir dyrt. Om inte traditionell sjukvård hittar bevis på att jag behöver hjälp, har jag en utväg. Den har jag bestämt mig för att gå. http://www.mialundin.se

Läser man Mia Lundins bok "Kaos i kvinnohjärnan", får man en förståelse för kalabaliken i kropen. Och knoppen. Det finns läkare som tror på oss. På kvinnor i behov av kaosterapi.

Men, först ett sista försök hos traditionell sjukvård, där doktor Sven-Erik är den enda som lyssnat på mina hormonfrågor. Har jag "tur" kanske jag får slåss med honom om behandling, så att jag får bioidentiska hormoner istf för djurkisspiller, men det är nästa kapitel i boken. Just nu är jag i fredsmode. Inga krig i åtminstone två veckor. Hoppas jag.

Jag svettas på.

Vilket påminnner mig om att hård träning minskar svettningarna, så nu ska jag nog peppa mig till gymet,
Eller ut i fina vädret.

Härlig första september på er!
Pöss