Plastikkirurgi - bra eller anus?

När jag började gå ner i vikt och insåg att jag nog skulle lyckas, var jag mest rädd för att halsen skulle börja hänga. Jag har en, näst intill panisk, rädsla för kalkonhals. Det får bara inte hänga där! Inte än iaf.

Fast... jag är tveksam till att jag någonsin kommer att tycka att det är acceptabelt. Ingen aning om varför. Jag veeeet, hemskt ytligt.

Förlåt mig om du har kalkonhals och gillar den, det är inte meningen att förolämpa någon, det här handlar om mig. Du får se ut precis som du vill, jag lovar.

Hur som helst, förutom kalkonhalsen, var jag också orolig för magen. Att huden skulle börja hänga när fettet började försvinna. Och så började jag fundera på det där med plastikoperationer. På när jag skulle tycka att det var okej att göra en. Eller till och med nödvändigt!!! Och det tydliga svaret från mig själv var att plastikoperation över huvud taget inte kändes nödvändigt, utom i ett enda fall.

Om huden på min hals inte är tillräckligt elastisk för att gå tillbaka, utan börjar hänga. Operation. Direkt jag har gått ner i vikt klart. Ingen tvekan.

Men nu, efter 18 kg (av ca 30), ser jag att halsen inte är något bekymmer. Inte än iaf och då tror jag inte att det kommer att bli något problem senare... Och magen, den följer med så sakteliga, även om den är betydligt envisare och då pratar vi både fett och hud. Jag verkar ha hyfsat med elasticitet i huden även på magen och det bådar ju gott.

Det som visar sig vara störande, är mina övre ögonlock. De har börjat bli trötta och hänga med viktminskningen, vilket gör att jag ser både trött och elak ut. Så nu har jag faktiskt, på allvar, börjat fundera på om det är värt att göra en ögonlocksplastik ?

Inte förrän jag har gått ner i vikt klart förstås, men jag överväger verkligen. För om ögonlocken gör att det enda jag ser efter allt slit, är en hängig och ful nuna som tittar tillbaka i spegeln... Jag tror att du fattar.

I tanken har jag lekt med att fixa boobsen också, om det bara blir skinnlappar kvar, men det kommer aldrig att hända. Jag och mannen får älska dem som de är helt enkelt. Men ögonlocken ligger faktiskt i farozonen...

Jag har aldrig ens funderat på skönhetsoperationer tidigare. Undrar om det är medelåldern som gör det?

Har du funderat? Hur tänker du? Jag är nyfiken.

En utmaning - så här dagen efter

Jag har kört Satmaran i Blötberget idag.

Vilken idioti. *haha*

41 km mountainbike i terräng, på grusvägar, skogsvägar och på asfalt. Tyvärr var det jättemycket asfalt, min svagaste cykelgren. Om man kan kalla det för gren. Kompisen som jag hade med mig var som en maskin på asfalten, vilket gjorde att jag åtminstone hade någorlunda tempo. Hon var helt värdelös i skogen tyvärr och vi hade ju lovat att vänta på varandra, så det gjorde jag. Lite frustrerande, för oss båda antar jag.

Jösses vad med backar det var! 341 m på höjden mer exakt. Sammanlagd stigning. Höjdskillnad lägsta och högsta punkt på banan, 160 m. *puh*

40,91 km, maxhastighet 41,4 km, medelhastighet 15,4 km, jag var ute i 2 h 42 min. Maxpuls 179 (av 185) och medelpuls 157. Jag låg på nivå 4 under stor del av loppet. Nivå 5 i 12 min. Det säger mig att jag nog inte kunde ha tagit i så mycket mer den här gången.

Långsam, men jag cyklade hela vägen! Jag är apstolt faktiskt. Jag har cyklat max 20 km tidigare och har cyklat mtb kanske 6 ggr totalt än så länge.

Nu är det till att finslipa tekniken, framför allt på raksträckor asfalt och grus, upp med tempot. Och jobba på uthålligheten i mina stackars benmuskler.

Och öva tålamodet. Fy f-n vad tråkigt det var med asfalt. Och km efter km. Jag funderar på om det är roligare med racern ? För på mtb är det galet tungt.

Det lär ju vara roligare om det inte tar så 'n förbaskad tid!!! Jag antar att det också blir roligare med teknik och styrka.

1494 kcal gjorde jag av med. Helt galet faktiskt.

För 7 månader sedan vägde jag 100 kg och orkade knappt promenera enågra fåtal hundra meter. Det har gått så himla bra, jag mår så himla bra, kroppen är starkare och jag kan inte riktigt rättfärdiga min besvikelse över att jag inte orkade mer. Jag ORKADE! Hela vägen runt. Trots att jag svor när de sista backarna kom. PEPP!!!

Nu ska jag vila. Jag har ont i rumpmusklerna faktiskt. *haha*

Så har jag simmat - crawlkurs för nybörjare

Hahaha!

Crawlkursens första tillfälle avklarat.

Och jag hade KUL!!!

Typ 45 minuter benspark, ganska jobbigt, hyfsat flåsigt, men inte värre än ett spinningpass. ;)

Det här kommer att bli bra.

Med lite teknikträning utifrån coachens tips mellan kurstillfällena så ska jag nog få både flås och teknik.

Tänk vad tant kan hitta på mycket dumheter.

Och jädrar vad HUNGRIG jag blev!!!

Lösningen, halva portionen middag kvar till efter passet och så en halva färsk ananas efter det, så är kroppen glad igen. :)

Trötthet

Jag blir galet sötsugen när jag är trött.

Det är som att kroppen desperat försöker få energi, på vilket sätt som helst. Bara det går snabbt, för maskineriet håller på att stänga ner.

Det är ju en sak om det beror på att jag har ätit dåligt. För lite eller av fel sort/kvalitet. Då är det ju logiskt, svårt att argumentera emot. Det finns liksom bara en lösning, gör om och gör rätt. Fall inte för frestelsen och ät något du vet att du mår bra av. Jag alltså.

Den där tröttheten som kommer av för lite sömn är värre. När man desperat försöker hålla sig vaken. Kaffet är redan överdoserat, man kanske överväger någon uppiggande dryck från det kylda urvalet, men hjärnan skriker SOCKER!!! NU!!! Och FETT!!! NYSS!!!  

Vad svarar man då? Jag svarar oftast med: Ja ja, du ska få. Rätt snabbt. Om jag inte kan gå och lägga mig. Fast igår fick kroppen socker. Massor av socker, se'n gick jag och lade mig. Tidigt. ;)

Den mentala tröttheten är nog värst ändå. Det spelar ju inte så stor roll att jag äter regelbundet, lagom och rätt och går och lägger mig "i tid", för tröttheten sitter inte primärt i kroppen. Eller jo, det gör den ju, men det är inte det fysiska som är den primära orsaken. Sömnen och magen påverkas i mitt fall och det spär ju på tröttheten så klart, men det är en annorlunda trötthet. För mig. Troligen för fler. Här är det som om hjärnan inte talar i energitermer längre, utan om tröst. Också. Och även om hjärnan slutat skrika, är kravet så mycket starkare, för den kräver konstant. Hela tiden.

Igår var jag helt slut. Första jobbveckan efter en skön semester, en längre torsdag på jobbet än planerat, konstiga mattider och en del grubbel i skallen i kombination med en träningsvärkssmärtande kropp. Fast jag försökte äta ikapp (och det vet vi ju hu bra DET brukar gå), gick allt på högvarv för att få energi och kvällen slutade med godis och kakor och sedan koma. Idag vaknade jag efter 9 timmars sömn och kände mig bakfull.

Men rätt glad.

Det känns ovanligt.

Tröttheten sitter tack och lov i kroppen, inte i knoppen. Just nu.

Jag är livrädd för den mentala tröttheten. Hålet. Soffan. Dit vill jag inte igen.

Kakmonstret kan jag för det mesta tygla. Jag har verktygen, men det blir inte alltid rätt.

Och ibland tänker jag helt tokigt. Och glr. Som igpr, när jag hade vägningsdag och vågen visade plus och trots att hag VISSTE varför (jag har ätit för mycket, medvetet) så tyckte jag att "skit samma, nu är jag ändå tjock så då kan jag lika gärna äta lite till".

Så, jag har lite att jobba på. Med. Även om jag har kommit en bra bit på väg.

Ha en fin dag. Verkligen! Det är fredag och jag planerar en myshelg med min älskade sambo! :D

Energibar - utan tillsatt socker

Äntligen har jag hittat en energibar i min smak. Eller rättare sagt ett recept på en energibar som jag verkligen gillar.

Inget tillsatt socker, inte ens honung eller sirap, innehåller gryn och frön, nötter och frukt, inga ägg, crunchy och håller ihop bra.

Jag hittar den på Lantmännens hemsida. Eller det. Receptet alltså.

Jag ska räkna ut kcal/protein/fett/kolhydrater samt Viktväktarpropoints så småningom, för den som är intresserad. Och kanske prova att boosta den med något proteinpulver om det "behövs". 

Jag använde osaltat och osötat jordnötssmör och tillsatte 2 msk kanel till smeten. Jag tyckte inte extra sälta behövdes.

Jag fick ut 18 bars, men receptet säger 20. Jag får göra dem lite smalare nästa gång. *haha*

(De är lite äckligt gröna på den här bilden irl är de gyllenbruna)

Receptet:

20 portioner

3 dl havregryn

1 dl riven kokos

400 g färska dadlar

2 dl russin

1 dl pumpakärnor

2 dl solroskärnor

0,5 dl linfrö

330 g jordnötssmör (crunchy eller slät)

Smaksätt eventuellt med 2 msk kanel eller kardemumma

1. Sätt ugnen på 150 grader

2  Mixa ihop allt i en matberedare. Smaka av med salt och ev kanel eller kardemumma.

3. Tryck ut degen i en bakplåtspappersklädd ugnsfast form. (Jag använde en brownieform) ca 20x30 cm

4. Skär degen i 20 bitar i firmen, det blir lättare att dela dem sedan när de är gräddade.

5. Grädda i mitten av ugnen, ca 30-40 min. Eller tills degen fått lite färg och satt sig. (Har du dem inne för länge blir de rätt hårda)

6. Låt svalna helt och dela sedan i bitar.

http://www.lantmannen.se/recept/vintermat/energibar-med-frukt-och-fron

Under vårt tak har ett recept på en paleobar som jag ska testa se'n. Det är en raw bar med dadlar, kokosolja, raw kakao, mandlar och cashewnötter.

Jag är ute efter en god bar att ha som mellanmål på språng och som snabb energi efter ett hårt pass, när det tar en stund innan jag kommer hem. Som alternativ till ägg och frukt.

Jag ÄR här!

*haha*

Vissa är lite otåliga och behöver en uppdatering.
Och jag behöver synka mitt bloggande.
Jag bloggar mycket på Viktväktarnas forum just nu, för det är där jag hämtar min energi i viktminskningsresan. Jag måste få ihop de här bloggarna på något sätt.

Uppdatering:

Semesterns sista dag är idag, men jag är väldigt, väldigt sugen på att förlänga med två dagar. Strunta i att jobba tors-fre, men jag vet att det inte gör det bättre. Snarare tvärrtom.

Och vilken semester jag har haft. Både bra och dålig.
Bröllopet var kul, men jag blev superdålig på lördagmorgonen. Jag trodde att det var en rejäl allergisk reaktion, men vartefter dagen gick, blev kväll och så småningom natt, var det tydligt att jag var förkyld. Vi fick åka hem innan bröllopsfesten var slut, vid midnatt. (Som tur var, för de höll på till 6 på morgonen.) Jag sov på terrassen, upprätt i en solstol. Då kunde jag iaf andas. Lite.

Vi åkte till Brac, ö utanför Split, dagen efter. För en veckas mys på hotell. Borta från närgången familj. Regnet formligen vräkte ner. I tre dagar. Tur var väl det, för jag var vrålsjuk. På tisdagen gick älsklingsmannen till apoteket och hämtade dundermedicin. Många roliga ingredienser, men de fick mig på benen så pass att vi kunde njuta av de sista fyra dagarna på ön. Det var semester. Vi kände oss utvilade och glada.

Lyckades få till ett par träningspass, lite promenad, kort jogg och vattengympa. Lungorna var inte riktigt med, men jag rörde lite på mig.

Sedan till lägenheten i byn utanför Split. Fortfarande krasslig, men nu var mannen sjuk. Stackarn. Honom var det synd om. ;) Fyra dagar senare kom min familj ner. Och allt jag befarat gällande min mamma besannades. *suck* Och ändå hade jag lyckats hitta massor av positiv energi och lite glädje över att hon skulle komma. Tillsammans med de andra. Jag ville att det skulle bli bra. Men hon var som hon alltid är, jag lät mig störas och blev bitsk ganska snart. Och veckan var skit. Tyvärr.

Systerdotter och skrutt med pojkvän/sambo  var hur fina som helst.

Och jag lyckades skrämma svärmor. Jag blev så j-a förbannad och älsklingsmannen (som brukar ta konflikterna med den ömma modern) var inte hemma. Jag har varit tyst i fyra somrar, men när hon gav sig  ungdomarna utan någon egentligen anledning än att hon var sur och grinig och inte hade någon annan att gnälla på, då fick det vara nog. Så jag sade stopp. Och dagen efter bad hon om ursäkt för sitt beteende. Och så grät hon en skvätt och deklarerade att hon blev så rädd när jag skrek åt henne. *fnys* Det var ingen som skrek, men jag ruttnade och sade stopp. Det var hon nog inte beredd på. *pfft*

Magsjuk blev jag också. Två dagar försvann. Som tur är blev ingen annan sjuk.

Lyckades få till tre träningspass sista delen av semestern, ett på gym, en promenad/jogg och ett pass med styrka på stranden. Slut!!!

Jag tröttnade på semestern, så vi åkte hem två dagar tidigare än planerat. Och det var så skönt att komma hem. Två dagar hemma i lägenheten behövde jag.

Idag, idag är en alldeles speciell dag.
Idag kommer älskade, underbara galenmannen till Stockholm.
Och han kommer för att stanna!
Idag blir vi sambos.

Så, trots att semestern var rena pinan delvis, slutar den på bästa sätt.

Pöss!